Åhh, vad besviken jag är.

Ledsen är kanske mer riktigt att skriva. Det gäller hjälp en vecka. Jag har aldrig bett dem om hjälp innan. Nu ber jag om det. Det handlar om en vecka. Okey en och en halv vecka pga. bussar som inte går på de dagar som passar. Jag ville såå gärna hitta på något speciellt när vi firar 20-års bröllopsdag i sommar. Hittade jätte fina poolstugor i Danmark till riktigt vettiga priser. Frågade grabbarna och fick inte mycket respons. Det förstår jag, konstaterade ju redan i somras att det nog var sista gången vi fick med oss dem. Jag känner att jag inte kan lämna dem helt vind för våg. Visserligen är de stora och ansvarsfulla men något oförutsett kan ju hända. Dessutom vet jag att jag inte skulle kunna njuta och koppla av helt och hållet. Men om jag får någon att vara hos dem denna vecka så kan jag tänka mig att åka utan dem. Kanske en sista minuten resa söder över.

Inget av detta kommer att ske. Han ville inte ställa upp. Han sa det inte rent ut men jag känner honom så väl. Skit i det då!!! Jag tänker inte krusa. Samtidigt gör det ont i hjärtat. Jag har ALDRIG bett om hjälp innan. Jag har alltid ställt upp åt andra hållet. Är det för mycket begärt??? Jag hade inte bett om hjälp ifall jag såg en annan utväg. Att passa andras barn och hundar går bra. Att ställa upp till hundra på andra som behöver, det är okey. Men när lilla jag ber om det så är det så himla jobbigt. Visst jag klarar mig, det har jag alltid gjort. Jag kommer ALDIG be om hjälp igen!!!!! Fy f*n vad besviken och ledsen jag är.

Jag får nu helt tänka om, ett par dar kan jag tänka mig lämna dem själva hemma och sen vara någonstans i närheten. Men jag kan inte riktigt tänka på något just nu. Jo Hviidehus, men just nu känns inte ens det lockande. Jag vet att jag kommer att hitta på något skoj att göra när jag väl kommit över besvikelsen.

Ha en skön fredagskväll / Eva-Lena

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Åhh, vad besviken jag är.

  1. anette skriver:

    ja sånt känner man igen..ger av sig själv men får ingenting tillbaka…usch o fy, du har all rätt att va både ledsen , förbannad och besviken… försök at inte lägga för mycket energi på det bara… det får inte äta upp dig. Rätt va det är så hittar du en lösning
     
    kram

  2. Marie skriver:

    Usch vännen så trist! Men är det inte typiskt – man själv ställer upp och sen får man noll och ingenting tillbaka…
     
    En stor kram till dig från mig!

  3. CATWOMAN skriver:

    sitter i stugan m mobilen o vill bara säga att det skjuts för lite o laddas för dåligt …klart att du har rätt att bli ARG om jag bott närmare hade jag ställt upp annars kan du skicka dom med tåget till Norrland så ska jag roa dom men jag antar att de VÄGRAR he he kram till dig i alla fall hoppas d ordnar sig vore bra med en Mary Poppins

  4. Anna skriver:

    Vad trist!
     
    Känner igen mig i att inte kunna lämna tonåringen ensam och åka iväg. Tråkigt! Jag får vänta på att hon flyttar hemifrån, men DÅ ska det resas!! Och nästa år ska hon resa bort ett par veckor med sin pappa och DÅ hoppas jag att jag kan få ledigt från jobbet och åka med Roger någonstans.
     
    Hoppas verkligen att det löser sig för er!! Det är du värd!
     
    KRAM!!

  5. Mia skriver:

    Man ger och ger mer än hundra % och sä får man inget tillbaka…känner igen mig , som de flesta skriver här….ett kvinnligt fenomen kanske eller ?? Nu för tiden ber jag en enda gång och får jag ingen respons för min fråga eller bedjan gör jag det själv och verkligen visar att jag kan visste…..och önskar samtidigt innerstinne att ha fått liite hjälp på traven så hade det gått smidigare och fortare…..men , man är som är ……känslan är verkligen huggande ända in i tårna när man verkligen ber om hjälp och får inget för det då man frågar ……och samtidigt har jag den känslan att kanske man är för tjatig då man frågar om hjälp…kluven är man och kluven blir man ….ge inte upp , det löser sig på det ena eller det andra sättet. Kram på dig // Mia.

  6. Susz skriver:

    Heej EvaLena..tja du- vad ska man säga? Det finns många som är sådana- som utnyttjar sina vänner..Man lär så länge man lever- eller man lever så länge man lär..Kanske får man igen det man ställt upp med på annat håll i stället….Med handen på hjärtat- håller med dig..man blir besviken på sådant- samtidigt ser man ju.Men kul är det ju inte- tar ju udden av glädjen att hjälpa oxå…Hoppas det löser sig på bässta sätt- så ni kommer i väg!Kram/ Susz

  7. Anne skriver:

    Skit vad sur jag blir och besviken för att jag tror nog att en av dom vill. Men vissa personer kan man inte ändra på och då är det bara att ge upp eller gå under. Egna långa resor är okey att göra, hur ofta och när som helst, för då är det viktigt??Åhh om du bara pratat med mig lite tidigare, innan våra semestrar vart lagda. Nu finns det ju inte på världskartan att jag kan ändra…gråter….Om du/ni kan ändra veckor så vet du när jag har semester och jag gillar skogen :)Hoppas att det kommer att lösa sig och det vet jag ju att det kommer att göra för du finner alltid någon lösning (det ligger i din natur)Ha en riktigt skön helg i allafall. Själv ska jag jobba och slita.Kram/Syster Yster

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s